Ibland blir jag så trött på alla artighetsmurar man sätter upp i den dagliga kontakten med människor. Vänner, familjemedlemmar, bekanta, alla möter man med en mask av artighet och urvattnade fraser. Ibland blir jag så trött på allt jävla tjafs och hyckleri att jag har lust att säga precis vad jag tänker och avslöja deras dubbelmoral och falskhet. Säga —Ja du tycker det är jävligt synd att du fått diabetes, men du är ju tjock och har aldrig gjort något åt det så du får nog fanimej skylla dig själv. Eller liknande. Det värsta är nog vänner från förr som letar upp mig på facebook och ska lägga till mig till vänlistan, bara för att aldrig ens säga hej. Jag är ingen jävla trofé ni kan ha som en miniatyrbild på en intetsägande lista! Prata med mig om ni vill vara mina vänner!
Då och då har jag ett frestande elakt sinne som lockar mig att vräka ur mig allt jag tycker om de människorna som låtsas vara mina vänner men inte säger ett ord till mig. Då och då har jag även ett frestande elakt sinne mot de vänner som faktiskt pratar med mig. Då kommer djävulen på axeln och viskar sanningens fraser i mitt öra när samtalet bara dryper av jantelagen och torra klicheér som alla vet bara är ord och ingen mening. När båda hela tiden låtsas vara dummare än den andra för att inte göra situationen pinsam. Jag vill bara skrika: VARFÖR VILL DU VARA MED MIG OM DET ENDA DU VILL ÄR ATT JAG SKA BEKRÄFTA DIG HELA TIDEN TJOCKA DUMMA KOSSA?
Men jag gör det inte, för jag är likadan.
